Vaknade med en dundrande huvudvärk. Dagen i går har satt sina spår.....
Vissa av er kanske inte riktigt förstår...... men för mig var det som att tvingas säga adjö till ett kärt syskonbarn igår. I mitt liv och mitt tänk, är djuren lika världefulla och älskade som människan.
Jag hade liksom inte en tanke på att hon INTE skulle bli bra. Därför kom beskedet som en chock, som ett slag i magen.....
Skuldkänslor??..... varför känner jag dom?.... Hon var ju bort om alla räddning. Och veterinären gav mig ju beröm för att jag sett hennes lidande och agerat så snabbt.
Kanske känner jag dom för att det var JAG som var med henne de sista dagarna.... att det var JAG som fick ta farväl och inte hennes familj.
Det måste vara sååå overkligt för dom nu. Dom kom hem igår kväll... till ett tomt hus....
I eftermiddag får jag träffa dom. Vi ska kramas och ja Jag kommer att gråta då med (det gör jag nu också)
Fan att det ska göra så ont.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar